Vid Göksjöns norra strand ligger Bygdeträskliden som ett pärlband i de grönskande sluttningarna ner mot vattnet. En långsträckt, levande och vital by med gamla anor. Inga hus står öde och framtidstron spirar.

När de första människorna slog sig ner här vet man inte riktigt. Men åtminstone på 1500-talet fanns det en gård i byn. Det berättar Gunda Lundström i boken om Bygdeträsk och byarna däromkring. Boken utkom 1990.
Gunda Lundström, som bor i Bygdeträskliden, har skrivit ett flertal böcker, däribland en med titeln ”Bygdeträsk från Gustav Vasa till 1989″. I den konstaterar hon att man inte med säkerhet kan fastställa när de första människorna slog sig ner och började bruka jorden i det som i dag är Bygdeträskliden.
Däremot vet man att det 1539 fanns en gård i byn, vars ägare Holger Joenszon var en bonde med många kor och några mindre åkrar.
Enligt den muntliga traditionen skulle denna gård ha legat nere vid sjön, men att den under senare hälften av 1600-talet, eller möjligtvis under de första åren på 1700-talet, flyttades högre upp i sluttningen ner mot sjön.
Det var först under 1800-talet som utvecklingen på allvar tog fart och det genom att hemman delades. Vid århundradets slut fanns nio hemmansägare i byn och dessutom ett flertal torpare och ett soldatrote.
Vid den tiden ansågs det att byn hade ett centralt läge invid kyrkvägen, något som förändrades när landsvägen mellan Bygdsiljum och Burträsk stod klar 1908. Då hamnade gårdarna i Bygdeträskliden lite vid sidan av och det i sin tur innebar en viss stagnation i byn.
Året innan hade byborna byggt en skola som även fungerade som bönhus och samlingslokal. Undervisningen i ”Liskola” pågick fram till 1937 då eleverna överfördes till skolan i Bygdeträsk, dit de fick ta sig för egen maskin.
Kärt barn har många namn brukar det heta. Det gäller även Bygdeträskliden vars nuvarande namn började användas först på 1860-talet. Innan dess hade byn haft flera namn. På 1600-talet kallades byn för Liam, och på 1700-talet för Lijden och senare även för Liden eller ”in i Lia”.
Text och foto: Ulf Wikström