Eva Holmgren, Burträsk, deltagare i skrivarverkstaden, Edelviks folkhögskola. Foto: David Wiksten.

”Det var afton den sjätte dagen, och Vår Herre satt på en vindfälla uppi Rossberget med en grå klump i handen. Han var som nöjd med sitt verk, men ganska trött och less efter allt skapandet.” Så börjar Eva Holmgrens kåseri om Burträskare.

”Det var afton den sjätte dagen, och Vår Herre satt på en vindfölla uppi Rossberget med en grå klump i handen. Han var som nöjd med sitt verk, men ganska trött och less efter allt skapandet.

Han såg fram emot att få vila den sjunde dagen, men fortfarande hade han den lilla biten av skapardegen kvar i näven. Hur han än funderade kunde han inte komma på något som fattades på jorden, så han kastade klumpen bakåt över axeln, och sa: ” He få wahl va he vell”, och då vart é en Burträskar.

Dessa var livskraftiga och envisa, och hade snart uppfyllt det område, som ställts till deras förfogande. Fast brano tjuvut vor dem. Folk i grannsocknarna visste om det , så de vände ryggsäckarna med öppningen mot ryggen då de passerade Burträsk.

Det var svårt att höra dem komma, för de hade tjockt hår under fötterna och kunde smyga omkring och utföra mörksens gärningar tämligen ostört. På senare tid då kardborrebandet var uppfunnet, var det en enkel match att fånga dem. Man satte fast de här banden på övergångsställena och kunde bra dagar fånga dussintals av dessa förbrytare.

Som straff blev de fraktade till fotvården och tvångsrakades under fötterna. Innan håret hade vuxit ut var de avvanda, och kriminaliteten i Burträsk är numera försumbar. En del vill göra gällande att den här behåringen uppstått på grund av inavel. En genförändring som dessbättre upphörde, sedan cykeln blev ett sätt för unga män att ta sig utsocknes på friarfärderna.

I en grannkommun gick ett rykte att den ärligaste Burträskaren stal en get, som han sålde till en Skelleftebo, men den fick han aldrig betalt för. Detta är ont förtal om Burträskarna.
Vad Skellefteborna anbelangar, lär de ha bättrat sig. Får de bara avreagera sig på hockeymatcherna I Staan , håller de sig i skinnet resten av året.

På tal om skinnet. Förr i tiden då det var mycket fattigt i bygden, fick inte barnen nöta skorna på sommaren. Hårväxten kom inte igång förrän barnen gått och läst för prästen, så för att skydda och förstärka småbarnens tunna skinn, strök man tjära under fotsulorna på dem. Där fastnade förstås gräs, barr och stickor, så det såg ut som om fötterna var ludna inunder.

Det jag hittills har berättat är visst och sant, men det finns några obekräftade påståenden i detta ämne, som jag håller på att undersöka sanningshalten i . Det ena är att Edens lustgård låg vid Burträsket, Det andra är att Burträskarna härstammar från trollen. Ja, vad ska man tro, egentligen? Det enda jag vet med säkerhet är att : Burträsk ligger mitt i världen.”

Eva Holmgren