Torgny Kvist heter mannen som vi möter på cykel i ur och skur på väg mellan Åsträsk och Innansjön. Det blir cirka tio mil varje dag uppdelat på tre pass. Ett på morgonen från bostaden i Storbrännan till Åsträsk, 42 km tur och retur. Sen hem för lite mat.

-Så slappar jag en stund, säger Torgny som just fyllt 73 och med slappar menar han att pyssla med amatörradio eller den andra hobbyn som är elektronikbyggen. Efter lunch går cykelpasset till Innansjön och efter middagen blir det en kortare tur till Åsen.

Torgny flyttade tillbaka till hemgården för fyra år sedan efter 30 år i Obbola där han jobbade som underhållstekniker på SCA. De tre sönerna bor fortfarande i Umeå men kommer ofta till Storbrännan. En av sönerna har också fått pappas plats i jaktlaget.

-Nej, jag jagar inte längre, säger Torgny som i stället njuter av sina cykelfärder och träffar på många av skogens djur på så sätt.

Att motionera är inget nytt för Torgny. Han har bara bytt redskap, nu till en hybridcykel som fungerar såväl på landsväg som skogsvägar.

När han var yngre blev det några Kalvträsklopp och under tiden i Obbola avverkade han ett tiotal Vindelälvslopp.

-Men det är mera skonsamt för benen att cykla, menar han.

Hjälmen är på nuförtiden men reflexvästen, nja jag tar ju på min röda jacka när det skymmer och så har jag ju lyse på cykeln.

Att det är lite isigt på vägarna bekymrar inte denna cyklande man. När snömodden blir för besvärlig kan han tänka sig att promenera i stället. Och skotta snö på gården. – Jag kanske skottar lite mer än jag behöver, säger Torgny med glimten i ögat och informerar mig om att cykeln är stabil men att han sliter ut två bakdäck varje säsong.

Jodå, han har en bil också men den står mest i garaget.

Inga incidenter efter alla mil på vägarna, undrar jag.

-Timmerbilsförarna är bra, privatbilisterna behöver nog tänka sig för lite mer, menar Torgny. Men han lugnar mig med att än har inget hänt, inte ens ett tillbud.

Och så funderar han på skyltarna ”artrik vägkant”

-Jag ser bara sten , ska kanske sätta upp några plastblommor efter vägen.

Text och foto: Ylva Hedquist Hedlund