web analytics

Vår historia börjar redan 6000-5000 f. Kr. Då började de första människorna ströva runt i Burträskbygden. Vid den tiden låg stora delar av Burträsk under vatten och kustlinjen låg i höjd med stambanan. De människor som då bebodde området var med all säkerhet kringvandrande jägarsamhällen som livnärde sig av vad naturen gav, växter, bär, nötter och naturligtvis jakt och fiske.

I samband med dikningsarbeten 1924, på en myr i närheten av Kalvträsk, gjorde man ett märkligt fynd från den allra tidigaste delen av bygdens historia. På 1,5 meters djup hittades ett par skidor och en skovelstav, ett fynd som blivit känt som ”Kalvträskskidan”. Skidorna är relativt tunna med en plan undersida och med ett fotställ som har en skarpkantad rygg i fram och bakända. Fotstället är försett med fyra hål där de remmar som utgjorde skidbindningen kunde fästas. Genom datering med kol-14 metoden, har man konstaterat att skidorna är 5200 år gamla. Det innebär att den som lämnade sina skidor där i skogen öster om Kalvträsk, gjorde det 500 år före egyptierna byggde sin första pyramid.

Skovelstaven och den ena av skidorna var tämligen väl bibehållna och överlämnades 1925 till Umeå museum. Den andra skidan, som var i betydligt sämre skick, hamnade så småningom på historiska museet i Stockholm. I dag finns Kalvträskskidan att beskåda på Länsmuseet i Umeå.

Allt eftersom landhöjningen fortskred togs allt större områden inom Burträskbygden i besittning av våra forntida förfäder. Om detta vittnar de fynd som gjorts runt om i socknen och som ett exempel kan nämnas Kvarnbyn, där man 1959 upptäckte två stenåldersboplatser utmed Stora Bygdeträskets strand. Fynd från den tiden har även gjorts i Ljusvattnet, Renbergsvattnet, Tallträsk och i närheten av Bygdsiljum.

Troligtvis var det någon gång under 1200 – 1300 talet som de första fasta gårdarna uppkom utmed Burälven och i anslutning till de större sjöarna. Men området var långt ifrån tättbefolkat.

År 1540 utfärdade Gustav Wasa en förordning om allmän skattläggning av Västerbotten. I samband med skattläggningen upprättades ett register över alla bönder, en så kallad jordebok. I jordeboken daterad 1543 finns 67 rökar (bönder) upptagna inom Burträsk.

Största byn vid denna tid var Burträsk med 22 bönder. Men då omfattade byn samtliga bosättningar i anslutning till sjön, även de som senare blev bodbyn och Åbyn. En av bönderna i Burträsk vid denna tid hette Olof Finne och hans namn lever vidare än i dag, via namn som Finnåkern och Finnåkersgatan.

Näst största byn vid denna tid var Bygdeträsk där 12 bönder var verksamma. Men på samma sätt som i Burträsk räknade man då de som var bosatta kring sjöarna Bygdeträsket och Göksjön.

Under andra halvan av 1500-talet ökar antalet bosättningar inom Burträsk sakta och i början av 1600-talet har antalet bönder passerat 100 . Men fortfarande var bebyggelsen koncentrerad till de större sjöarna och byarna var åtskilda av stora skogsområden. Och på det sättet såg kartan över Burträsk ut ända fram till i mitten av 1700-talet då kolonialiseringen av ödemarkerna påbörjades. Ny odlingsmark uppodlades och många nya byar såg dagens ljus, ett enormt arbete som utfördes av nybyggare som fick mark av staten i utbyte mot att man bosatte sig där och odlade marken. Som en extra ”bonus” slapp man dessutom betala skatt till staten under ett antal år.

Dessa nybyggare hade i de flesta fall ett fattigt och mödosamt liv, men deras insatser är ovärderliga när det gäller utvecklingen och tillväxten inom socknen. Arbetet med att nyodla mark påbörjades i större skala under slutet av 1700-talet och fortsatte under hela 1800-talet. Viss nyodling förekom ända in i mitten på 1900-talet, men då endast inom redan befintliga gårdar. Under denna period började ett vägnätet att sakta utvecklas och folkmängden inom socknen ökade markant.

 

Lämna en kommentar